Citat av Fragancias Fernandez mor
.jpg)
Om att skriva för internet
Hur personligt kan man skriva i en blogg? -En fråga jag ständigt ställer mig själv.
Söker man på mitt namn via google kommer man hit, via facebook och via twitter. Hur mycket av sitt liv kan man dela via sociala medier? Vart går gränsen för poesi och ren skör sanning?
Te.x så läser min mamma denna blogg, vissa släktingar och vänner "från det riktigt livet."
Vart går gränsen för att publisera sina fotografier och sin poesi?
Samtidigt som jag vill hålla min identitet privat så får jag mer läsare ju mer jag lämnar ut av mig själv. Ett problem som säkert många av er känner igen.
Så därför frågar jag er, hur gör ni? Var går eran gräns? Och vad vill ni läsa om när ni klickar er in på kugghjulspojke?
Söker man på mitt namn via google kommer man hit, via facebook och via twitter. Hur mycket av sitt liv kan man dela via sociala medier? Vart går gränsen för poesi och ren skör sanning?
Te.x så läser min mamma denna blogg, vissa släktingar och vänner "från det riktigt livet."
Vart går gränsen för att publisera sina fotografier och sin poesi?
Samtidigt som jag vill hålla min identitet privat så får jag mer läsare ju mer jag lämnar ut av mig själv. Ett problem som säkert många av er känner igen.
Så därför frågar jag er, hur gör ni? Var går eran gräns? Och vad vill ni läsa om när ni klickar er in på kugghjulspojke?
Ändhållplats till ändhållplats
Dom säger;
-Du Tilda, du är för gammal för att drömma om konsten och himlen. Sätt fötterna på jorden, utbilda dig, bli något, du kan inte drömma dig genom livet. Skaffa jobb, se anständig ut. Sluta åk tåg från ändhållplats till ändhållplats, hoppa av någonstans och skaffa dig ett liv för fan!
Jag säger;
-Vet ni, utan drömmar hade jag varit död nu. Så låt mig blunda, kliva av tåget för att sen kliva på det igen, låt mig åka från ändhållplats till ändhållplats. Låt mig drömma att jag är någon annanstans i livet. Låt mig le för en sekund, låt mig leva, låt mig överleva.
-Du Tilda, du är för gammal för att drömma om konsten och himlen. Sätt fötterna på jorden, utbilda dig, bli något, du kan inte drömma dig genom livet. Skaffa jobb, se anständig ut. Sluta åk tåg från ändhållplats till ändhållplats, hoppa av någonstans och skaffa dig ett liv för fan!
Jag säger;
-Vet ni, utan drömmar hade jag varit död nu. Så låt mig blunda, kliva av tåget för att sen kliva på det igen, låt mig åka från ändhållplats till ändhållplats. Låt mig drömma att jag är någon annanstans i livet. Låt mig le för en sekund, låt mig leva, låt mig överleva.
Reklamskyltar som stirrar på mig
Reklamskyltar som stirrar på mig och säger,
- du Tilda, du är ett skämt. Där går du i dina dr Martens,
med en cigarett i vänster hand och poesi i höger. Du tror du kan lyfta bilar,
tända eld på havet och kasta sten på månen.
- Du Tilda, du är ett
skämt. I din vinterjacka blå som himlen. Du skulle inte ens kunna kasta sten
fram till mig på reklampelaren. Spårvagnen har redan gått och det går inget tåg
till lyckan. Lägg dig ner på marken framför mig, och låt dig omslutas av kylan,
för du är ett skämt, hör du det, ett jävla skämt!
- du Tilda, du är ett skämt. Där går du i dina dr Martens,
med en cigarett i vänster hand och poesi i höger. Du tror du kan lyfta bilar,
tända eld på havet och kasta sten på månen.
- Du Tilda, du är ett
skämt. I din vinterjacka blå som himlen. Du skulle inte ens kunna kasta sten
fram till mig på reklampelaren. Spårvagnen har redan gått och det går inget tåg
till lyckan. Lägg dig ner på marken framför mig, och låt dig omslutas av kylan,
för du är ett skämt, hör du det, ett jävla skämt!
21-01-12
Minns när jag med tunga steg, gick upp för trätrappan,
huvudet värkte, det snurrade runt. Gick in i badrummet, stängde dörren, ställde
mig på den vita vågen, minus två kilo. Allt huvudvärk försvann, jag hoppade upp
och ner framför spegeln, all utmattning försvann, sen gick jag ut och sprang.
Bara
du som varit med om det kan nog förstå vad jag försöker beskriva, du som har
blivit expert på att lura dig själv, lura din egen kropp. Du vet vad det
handlar om när jag säger ”att tro på sina egna lögner
huvudet värkte, det snurrade runt. Gick in i badrummet, stängde dörren, ställde
mig på den vita vågen, minus två kilo. Allt huvudvärk försvann, jag hoppade upp
och ner framför spegeln, all utmattning försvann, sen gick jag ut och sprang.
Bara
du som varit med om det kan nog förstå vad jag försöker beskriva, du som har
blivit expert på att lura dig själv, lura din egen kropp. Du vet vad det
handlar om när jag säger ”att tro på sina egna lögner
04-01-12
Jag väntar på att hon ska ringa, på att någon ska bry sig om mig.
Jag bara väntar, väntar och väntar.
Kanske bara väntar på att livet ska ta slut.
Jag vet inte längre vem jag är, vem jag var och vem jag blivit.
Jag bara väntar, väntar och väntar
Jag bara väntar, väntar och väntar.
Kanske bara väntar på att livet ska ta slut.
Jag vet inte längre vem jag är, vem jag var och vem jag blivit.
Jag bara väntar, väntar och väntar
09-12-11
Golvet rasar för varje steg jag tar,
jag håller på att förlora mig själv
mina tankar, mina känslor.
Håller på att tappa kontrollen
över livet och över vardagen.
Kämpar med att hålla döden på armlängds avstånd,
vill inte ha den så nära, men måste fort kunna rycka till mig den.
Du vet, i nödfall
26-11-10
För bara några månader sen satt jag i den där rullstolen med extra mjuk sits, -10 kg, du vet vad jag snackar om, när kroppen inte orkar mer. Med slang i näsan och blekt ansikte. Jag läste i min dagbok igår, för bara några månader sen så var jag lycklig över att få komma ut i rullstolen en kvart om dagen, få känna solen mot min hud, få höra fåglarna kvittra.
Idag kan jag gå upp för en trappa utan att nästan svimma, idag kan jag lyfta min kropp, sätta mig ner, ställa mig upp utan hjälp. Jag kan hålla i en gaffel, föra maten mot munnen, sen tugga och svälja, jag behöver ingen slang i näsan, jag överlever ändå. Och just precis nu känner jag mig lite stolt över mina framsteg.
Idag kan jag gå upp för en trappa utan att nästan svimma, idag kan jag lyfta min kropp, sätta mig ner, ställa mig upp utan hjälp. Jag kan hålla i en gaffel, föra maten mot munnen, sen tugga och svälja, jag behöver ingen slang i näsan, jag överlever ändå. Och just precis nu känner jag mig lite stolt över mina framsteg.
14-11-11
Jag lever för konsten, för fotot och texten. Att fotografera mina känslor och upplevelser, att få skriva ner allt jag tänker på.
Filmrulle och kamera,
penna och papper
Fotot ger mig en kick, likt droger fast utan biverkningar. Texten är en ventelation för alla tusen känslor. Att sen få kombinera detta i ett och samma verk är som att få ta några andetag som inte svider.
Filmrulle och kamera,
penna och papper
Fotot ger mig en kick, likt droger fast utan biverkningar. Texten är en ventelation för alla tusen känslor. Att sen få kombinera detta i ett och samma verk är som att få ta några andetag som inte svider.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
